Bosnier, svensk, kock, entreprenör och lärare är samtliga identiteter som du kan identifiera dig med. Är det en utmaning att förena alla dessa roller i dig som person eller lyckas du att hitta en röd tråd mellan dem?

Å ena sidan är det en stor utmaning och å andra sidan är det mycket intressant. Till Sverige kom jag år 1995, 11 år gammal. Efter att kriget tagit slut och har därmed hunnit lära känna det som är typiskt för Bosnien och Hercegovina, typiskt för landets kök och ju äldre jag blir känner jag allt mer igen dessa drag hos mig själv och i mitt kulinariska arbete. Dock är också Sverige en lika viktig bas för mig, eftersom det är här i Sverige jag har fått möjlighet att utveckla mina färdigheter och att arbeta med det jag älskar mest.

Hur är det att vara bosnier i Sverige?

Jag tycker att det är fantastiskt. Vi bosnier är en oerhörd respekterad grupp i Sverige; det har numera blivit ett allmänt känt faktum att vi är en av de bäst integrerade invandrargrupperna i det svenska samhället. Genom mitt arbete har jag kommit i kontakt med många framstående svenskar inom bland annat politik och entreprenörskap. När jag nämner att jag har bosniskt påbrå möts jag enbart av positiva kommentarer, så som ”Ni är verkligen ett flitigt folk”, så jag kan inte annat än att vara stolt över att vara bosnier i Sverige.

Som du själv lyfter fram, bekräftar svenska medier allt som oftast att bosnier  är ett framstående exempel på lyckad integration i det svenska samhället och du är en av de många personer som bidrar till denna bild. Vad ser du har varit avgörande för din framgång?

Jag tror att den största möjligheten kom direkt efter krigets slut. I vårt hemland levde vi väl. Vår värld rasade samman i och med kriget, men vi kom till Sverige och fick en ny chans. Jag tror att denna chans har varit mycket motiverade för oss. Mig har det fått sätta mål och drivit mig framåt till att komma den nivån jag är i min karriär.

Utan den drivkraften är det mycket möjligt att det hade sett annorlunda ut idag. Det är inte lätt att komma till ett nytt land med andra kulturella seder och bruk som man själv har vuxit upp med. Då behöver man jobba dubbelt så hårt för att uppnå goda resultat.

Flera framstående personer inom sport, entreprenörskap, litteratur med bosnisk bakgrund har visat sig vara goda förebilder för hemlandet i Sverige och världen. Hur mycket potential finns i din profession? Är och kan cevap bli ett starkt varumärke för Bosnien och Hercegovina i världen?

Självklart, men det är synd att vi inte är så stolta över det faktumet eller kan marknadsföra cevap. Vi kan inte ens skydda cevap som ett bosniskt varumärke. Här ser jag stort potential och en bra berättelse, eftersom jag ser cevap som något av det bästa som street food har att erbjuda – bättre än till exempel kebab och pizza.

När vi säger cevap bör det direkt föra tankarna till Bosnien och Hercegovina och inte Serbien, Slovenien eller något annat land i Balkantrakterna. Cevap är absolut i särklass.

Hur starkt är ditt bosniska nätverk  och hur ser du på vikten av nätverkande?

Självklart umgås jag privat med mina landsmän och – kvinnor och på senare tid har jag allt mer stärkt mitt bosniska nätverk. Jag ser många fördelar med sådant nätverkande, t ex att fortsätta värna om ens traditioner och kultur långt ifrån hemlandet. Det kan också bidra till att behålla och utveckla modersmålet.

De flesta av oss pratar ju svenska i vår vardag och för mig är det viktigt att prata bosniska när chansen erbjuds. Min flickvän har också bosniskt ursprung och det känns alltid skönt att komma hem och prata bosniska med henne.

Du är också medlem i APU Network. Vad ser du som kännetecknande för organisationen och varför är du medlem?

Jag beundrar de personer som står bakom idén till APU Network och som aktivt jobbar med att förvekliga den. Jag stödjer gärna idén att gå samman och hjälpas åt mellan organisationer men också att ge möjlighet till enskilda personer att sprida och jobba vidare med en positiv bild av Bosnien och Hercegovina.

Om vi alla ger vårt bidrag i en organiserad form kan vi både höras och åstadkomma mycket mer än om man försöker göra det på egen hand. Jag tror verkligen på gemenskapens kraft.

Kan vi som lever, verkar och bor i Sverige vara aktiva medborgare i Bosnien och Hercegovina trots att vi vistas utanför dess gränser?

Bosnien och Hercegovina är ju inte i Kina, det är klart vi kan. Det är enbart två timmars flygavstånd mellan Sverige och Bosnien och Hercegovina, och med tanke på tillgång på sociala medier finns det förstås ännu mer potential att vara mer aktiva.

Vilka är dina kommande planer kring att bygga broar mellan dessa två länder, kanske någon kulinarisk ansats som för samman det svenska och det bosniska i en ny maträtt?

Min första och praktiskt största plan är öppnandet av min restaurang som kommer att heta DzeMat. Det är som om en högre makt har velat att jag ska komma till Sverige när det finns sådant tydligt band mellan ändelsen i mitt efternamn i det jag älskar att arbeta med. DzeMat kommer att vara en restaurang i hög klass och målet är att vara en av de bästa restaurangerna i Europa.

Vi investerar mycket i en fine dine restaurang som till en början kommer att ha 17 platser. Det är just här som man kommer att kunna lyfta fram berättelsen om Bosnien och Hercegovina. Och visst, vi planerar också att laga traditionella bosniska maträtter i en svensk upptrappning. Restaurangens fokus kommer att vara sac. Sac som ju är det centrala temat i det bosniska köket finns idag inte någonstans i Skandinavien på denna nivå.

Min utmaning är därför att ta denna matlagningsteknik in i fine dining. Det innebär att vi bland annat kommer att arbeta med inte bara paj och lammlägg, utan även med t ex kvalitetsfisk. På DzeMat kommer sac inte bara vara ett redskap, den ska inta en central punkt i restaurangen och bidra till en helhetsupplevelse för matgästen.

Det här är för mig ett mycket intressant koncept som jag har planerat i flera år och nu är det dags att förverkliga den! Till min hjälp kommer jag att använda experter från Bosnien och Hercegovina och även en del av kockarna kommer att vara från hemlandet.

Intervju:Dzenan Karic