Ratko Mladics skam

Ratko Mladics skam

På sitt samvete har Ratko Mladic etnisk rensning, belägringen av Sarajevo och folkmordet i Srebrenica. Det gjorde honom till en av världens mest ökända krigsförbrytare. Eller som huvuddomaren Alphons Orie utryckte det:

“Av de brott som är kända av mänskligheten är dessa bland de mest avskyvärda”. Läs den mening en gång till. De mest avskyvärda brotten kända av mänskligheten. Det kanske inte är så konstigt att Mladic inte orkade höra sin dom. Feg som han alltid var, gormade och gjorde han sig till: “Ni borde skämmas”, skrek Mladic tills han kastades ut ur rättegångssalen. Därmed sattes punkt för 24 år av tribunalens arbete. 24 år av sökande efter sanningen. 24 år av att försöka förebygga lögnen och förnekelsen och åt att ge upprättelse för åtminstone några av offren.

Jag finner det intressant och aningen ironiskt. Mannen som är en av den moderna historiens största krigsförbrytare vill få oss att känna skam. För vad? För noggrannheten i rättegången som pågick i fem år under 530 rättegångsdagar med 591 vittnen och 9914 rättegångsbevis? Borde vi skämmas för det? Knappast. Vår behandling av Mladic visar att vi behandlade honom annorlunda än han behandlade oss. Där han var brutal, blodtörstig, impulsiv och inhuman – där var den särskilda FN-tribunalen ICTY noggrann, pedantisk, rationell och human. Precis som makten borde vara. Borde ICTY varit mer brutalt, mer snabbt? I så fall skulle tribunalen varit som Mladic. Det vill vi givetvis inte och det är inget att skämmas över.

Mladics brott var enorma. Sarajevo blev den längsta belägringen i modern tid, en belägring som Mladić personligen beordrade och ledde. Den var inget han försökte dölja, utan tvärt om skröt med. I Sarajevo försökte Mladic lägga skammen på civilbefolkningen, hos oss som blev beskjutna, förföljda och förminskade. Borde vi skämmas över vad de gjorde oss till? Knappast. Människan kan förminskas mycket men skammen för det kan aldrig läggas på offret.

I Srebrenica stod människor under FN:s formella beskydd, men FN-soldaterna gav vika och lät folkmordet hända. I efterhand har det dykt upp filmklipp av Mladić där han går runt i Srebrenica, talar med flyktingar och ger falska löften om deras säkerhet. Det är klipp som visar hur Mladić kort efter han intagit staden äter och skålar med stadens bortkomna FN-befälhavaren.

Det var en väl uttänkt och medveten förnedring av FN och det civiliserade Europa. Är det folket i Srebrenica som borde känna skam? Självklart inte. De holländska soldaterna? Delvis, men huvudansvarige är det den som utförde anfallet på staden, inte de som inte lyckades förhindra det.

Historien av den forna jugoslaviska krigen har oförnekligen varit mörk och skamfylld. Men offren har knappast någon skuld att bära.

Frågan som återstår är inte hur de personer som inte bär någon skuld, civilbefolkningen ska resa sig ur det historiska, utan snarare hur man av dessa trådar från det förflutna ska väva en möjlig framtid. Det är vi skyldiga oss själva, och framtida generationer.

För att det som har hänt inte ska varit förgäves måste vi nu ta möjligheten. Vi som har genomlevt kriget måste med optimismens verktyg möjliggöra en ljusare framtid för de kommande generationerna. Det är vår viktigaste skyldighet. Vi måste välja att se en ljusare framtid för Bosnien och Hercegovina. För den finns där ­- om vi väljer att arbeta mot den.

Den 15 februari 2016 blev ett av de första stegen mot en ny syn på bosnisk utveckling, och en historisk dag för Bosnien och Hercegovina, när vi ansökte om medlemskap i EU. En väg mot minskad fattigdom och fortsatt demokratisk utveckling. Det är precis det som är framgångsreceptet för en ljusare framtid, för i en demokrati finns det ingen plats för den sortens skam. Dörren till EU har aldrig varit så öppen för Bosnien och Hercegovina. Nu är det upp till dess ledarskap att ta nästa steg, som det frågeformulär som ska lämnas in till Europeiska kommissionen.

Villkoren för anslutning till EU för Bosnien och Hercegovina är de samma som för resterande länder. Det handlar inte minst om rättsstatsprincipen, bekämpningen av korruption och stabilisering av landet. Det är viktigt för att länderna inom EU kan agera som enhetliga stater och jag är övertygad om att Bosnien och Hercegovina kan göra det. Svårigheterna som vi dock står inför är enligt min mening bristande organisation. Tidigare blivande medlemsländer som har stått inför samma process har lyckats vara så organiserade att alla tänkbara resurser  har varit inriktade på detta mål. Inklusive politiker, idrottsmän och kulturarbetare. Men andelen organisation i samhället i Bosnien och Hercegovina är ännu inte uppe på en tillräckligt tillfredsställande nivå – och det är där vi måste mötas.

Steget mot EU innebär en ljusare framtid för Bosnien och Hercegovina och en ny syn på bosnisk utveckling. Arbetet för inkludering som jag har drivit genom motarbetning av federalisering och möjliggörandet av framväxt måste fortsätta. Vi håller optimismens fana högt.

Jasenko Selimovic
Europaparlamentariker och APU Network medlem

Mer om detta tema läs gärna här:
https://www.svd.se/bosniens-bodel-domdes-tiotusentals-far-upprattelse
https://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article26696379.ab

Åsikter uttryckta i den här texten tillhör den enskilda skribenten och överensstämmer inte nödvändigtvis med APU-networks ståndpunkt.